Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på höstens svampar.

Svampsäsongen 2013, del 1

Svampsäsongen 2013, del 1, en naturkrönika i 21 bilder om att det trots sommartorkan och hög värme blev en svampsäsong i år också.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av augusti 2013.

De öppna och ljusa tallmoarna som vi i våra trakter är så vana vid, och som är de marker där vi plockar våra eftertraktade lingon och blåbär, är en mycket trevlig och vacker naturtyp där grundförutsättningarna blev till under den senaste inlandsisens avsmältningsskede.

Moskog är skog på podsoljord som bildar en så kallad podsolprofil där det översta markskiktet består av förna och humus, vilket är mer eller mindre nedbrutet organiskt material från grenar, väster, barr och andra blad. Trädskiktet domineras i allmänhet som på bilden av tall eller gran, men björk och andra lövträd kan också förekomma, precis som här mellan Hemvärngården och Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Podsol är en jordmån, som framförallt återfinns i barrskog på norra halvklotet, den så kallade taigan. Den är Sveriges vanligaste jordmån, och täcker cirka 50 % av Sveriges landyta men även stora delar av nordvästra Ryssland, Finland och Norge består till stor del av podsol. Ordet härstammar från ryskans ”pod” för ”under” och ”zola” för ”aska”.

Podsolen karakteriseras av en vit eller gråaktig urlakningshorisont, även kallad blekjord, som normalt är cirka en decimeter tjock, och av en 2-3 decimeter tjock anrikningshorisont som kan vara röd eller brunsvart, den så kallade rostjorden och under denna finns den opåverkade mineraljorden.

Oftast finns också en några centmeter tjock, så kallad O-horisont ovanpå detta som består av förna och så kallat mårskikt, där den överst liggande förnan utgörs av tidigare nämnda icke nedbrutna växtdelar, medan mårskiktet består av humus och delvis nedbrutna växtrester.

Podsoler bildas i rätt så grova, dock ej alltför grova, morän- eller sandjordar genom en process som kallas podsolering och det är precis vad som händer här hos oss på ”våra” moar. Dessa jordar är oftast naturligt sura där markvattnets pH-värde ofta ligger runt 4 i både mårskiktet och blekjorden, och mellan 4,5 och 6 i rostjorden, neutralt pH-värde är 7.

Podsoler är även relativt känsliga för vidare försurning på grund av dess låga vittringsbenägenhet. Podsolerna förknippas ofta med barrskog, men de förekommer ibland även tillsammans med annan vegetation. Den sura miljön i podsolernas övre horisonter gör att daggmaskar, som nedbrytare, är ovanliga, därför är svampar huvudsakliga nedbrytare tillsammans med en del insekter.

Podsoler förekommer framför allt i delar av norra halvklotets barrskogsområden med relativt hög nederbörd. De förekommer i en zon som ungefärligt sträcker sig mellan polcirkeln i norr och femtionde breddgraden i Europa, respektive Stora sjöarna i Nordamerika. De är vanliga i norra Europa, nordvästra Ryssland, östra Kanada och nordöstra USA. Det förekommer även podsoler i delar av tropikerna där nederbörden är mycket hög, dock dessa podsoler är ofta mycket starkt utvecklade, med mellan 1-2 meter djupa blekjordshorisonter till skillnad från våra moars endast 1-2 decimeter djupa blekjordshorisonter.

För att särskilja podsoler från andra jordar används vissa kriterier och dessa är beroende av vilket system man använder för att klassificera jordmåner. Man kan även dela in podsoler i olika undergrupper. Det här är en beskrivning av den svenska klassificeringen av podsoler.

En podsol är en jord som har väl utvecklade horisonter av mår, blekjord och rostjord. Tre olika typer av podsoler finns, järnpodsol, järnhumuspodsol och humuspodsol.

I den skogstypsklassificering som används inom den rikssvenska skogsnäringen motsvaras moskogen huvudsakligen av barrträdsdominerade ristyper men även lågörttyper.

Moskogen indelas efter tillgången på näring och vatten i några olika huvudtyper, som i sin tur indelas i en mängd olika undertyper, vilka jag inte går in närmare på här.

Lavmo är den kargaste typen av momark där tallen är det enda trädslag som blir riktigt fullväxt. Bottenskiktet domineras helt av lavar, främst renlavar och i fältskiktet förekommer flera risarter såsom lingon och blåbär, men i förkrympt form. Lavmo är en sällsynt ståndortstyp och ovanlig här i våra trakter.

Karg mo är något bördigare än lavmo, men även här är tallen det enda trädslag som trivs. I norr dominerar lavar i bottenskiktet, medan det i söder förekommer ungefär lika mycket mossor. Lavar förekommer tillsammans med mossor och fältskiktet domineras av ris, exempelvis ljung, men kan också innehålla några arter av gräs och örter, som dock förekommer mycket glest. Denna typ är vanligare i våra trakter.

Torr mo är även den en ståndort för tall, men gran och vårtbjörk kan förekomma som träd i mindre mängd samt asp, al, sälg, rönn och en som buskar. I bottenskiktet är väggmossa den dominerande arten, vanligen tillsammans med husmossa. Även renlavar förekommer, mer i norr än i söder. I fältskiktet finns ett flertal risarter såsom lingon, blåbär, skvattram, kråkbär och odon. Min bild visar just denna typ av mo.

Frisk mo kan vara växtplats för flera olika trädslag, exempelvis gran, tall, glasbjörk eller vårtbjörk. Detta präglar i sin tur artsammansättningen på marken där vägg- och husmossa vanligen dominerar i bottenskiktet, i norr ibland tillsammans med lavar. Ett 15-tal olika arter av gräs och örter kan påträffas i fältskiktet och en, rönn och hallon förekommer sparsamt som buskar. Denna typ av mo är heller inte ovanlig i våra trakter.

Lundartad mo är den bördigaste motypen och humuslagret liknar här mullen i en lundskogsmiljö, men jordmånen har fortfarande en podsolprofil. Trädskiktet domineras i allmänhet av gran, men det kan också vara vårtbjörk eller ibland tall. Hägg, rönn, sälg, al och asp kan här bli trädformiga och på marken växer framför allt olika arter av mossor tillsammans med örter som harsyra och blåbär. Här hos oss finns denna motyp knappast alls.

Oj, sorkarna tycks vara ovanligt stora i år, med slika jättehål tänkte jag raskt att; nu måste jag gå vidare ety en sådan sorkbjässe vill jag verkligen inte möta öga mot öga.

Det blev, som förra året, ett fantastiskt lingonår med lingon stora som mindre vindruvor vilket betyder att den rika blomning som jag beskrev i en tidigare krönika i år ”gick i frukt”.

När jag ser lingon och blåbär tänker jag på min tidiga barndoms sagobok ”Puttes äfventyr i blåbärsskogen”, ritade och berättade af Elsa Beskow.

Så här skrev Fredrika Bremerförbundets bokkommitté om bland annat om denna bok år 1890-1904.

”Vi tro, att om små barn förstode sig på att sjäfva beställa sina rolighetsböcker, så skulle dessa böcker bli sådana som ”Puttes äfventyr.” Någon af barnens goda tomtar har hviskat i författarens öra hvad hon skulle berätta och samma tomte har styrt ritstiftet i hennes hand.

Hvilka små barn vilja ej följa med lilla Putte i skogen? Och när så barnen i Puttes sällskap komma till blåbärskungens stuga och möta de sju små bugande blåbärspojkarna, ja då få de visst lust att själfva buga och niga, så artiga se pojkarna ut. Och hvad få barnen icke sedan upplefva! De få klättra i blåbärsskogen och fara i båt med ett lönnlöf till segel, och sedan få de rida på skogens råttor. Så komma de till lingonmamma och hennes fem små lingondöttrar, som själfva äro runda och röda och trinda som lingon. Där gungar Putte i spindelväfsgunga medan flickorna skratta och sjunga.

Därefter blir Putte skjutsad hem i en skrinda, han är söt den lilla Putte, där han sitter på skrindans kant och håller sig fast i den stora korgen. Till sist får Puttes mamma både blåbären och lingonen på sin namnsdag.

Alla barn, som varit med Putte i skogen, vilja nog vara med om att gratulera Puttes mamma.

Boken skall glädja icke blott de små, som ej själfva kunna läsa, utan ock de äldre barnen, ja också mor och far och mormor och farmor och alla barnens vänner”.

Även årets blåbärssäsong blev hyfsad, där frost och torka ej fått regera för där var det nästan tomt, tyvärr.

Ute på de lingonröda tuvor, på den villande mon växa även de vackraste gula kantareller, vilka för det mesta äro fria från insektsangrepp, det gäller bara att komma först innan någon annan plockat de delikata svamparna, konkurrensen är nämligen hård.

Svampar äro färskvara, det torde denna bild på en stensopp eller Karl-Johan bevisa och i detta tillstånd är den icke för oss människor att äta.

Fler människor bliva sjuka och förgiftade av för gammal matsvamp än av ren giftsvamp, det tål att tänka på.

Så här ska den se ut den läckra stensoppen eller Karl-Johan när den är som bäst att plocka och äta. Den ljusa kanten på hattens nederdel och det ljusa nätmönstret på foten är arttypiskt.

Bilden visar den goda smörsoppen som det verkligen finns stora mängder av ute på tallmoarna, man skulle utan vidare kunna plocka dem i stora säckar.

Så här ser smörsoppen ut i närbild, den ljusa ringen är nästan alltid mörkfärgad av det egna mörka sporpulvret. Hatthuden är mer eller mindre klibbig så den drar man av före tillagning.

Sandsoppen eller fordom fräkensoppen är också vanlig på momarkerna i år och även den är en bra matsvamp.

Den tegelröda björksoppen, eller numera tegelsoppen, är mindre vanlig i år men ofta ganska ren från insektangrepp vilket sålunda ger en stor mängd ”mat”.

Den lilla vackra pepparsoppen ska ni helst lämna för den är mycket skarp i smaken, likt peppar därav dess namn, den kan dock enligt litteraturen användas som just pepparkrydda.

Alla soppar har så kallade rör på undersidan där sporerna bildas på speciella organ som kallas basidier. Rören har mer eller mindre arttypiska utseenden, allt från nästan runda till kantiga och labyrintiska vilket vi kan kalla pepparsoppens rör på bilden.

Björksoppen, eller bara strävsoppen, med sina mörka och typiska tofsar på foten är också en bra matsvamp om den upphetts ordentligt men är tyvärr ganska smaklös, den gör sig bäst som blandsvamp.

Släktet, ”Leccinum”, strävsoppar kännetecknas av att de längs foten har en massa tofsar eller fjäll, som gör den sträv, därav namnet.

Till släktet hör bland arterna  björksopp, tegelröd björksopp och aspsopp och samtliga av dessa är ätliga men tyvärr blir de ofta angripna av fluglarver.

Jag säger det en gång till, strävsoppar bör upphettas tillräckligt för otillräckligt tillagade kan de ge upphov till förgiftningar.

Bildens bruna kamskivling, ”Amanita fulva” är en svampart i släktet flugsvampar och unga exemplar kan lätt förväxlas med de dödligt giftiga lömsk flugsvamp och vit flugsvamp.

Låt den vara kvar i skogen!

Bildens mjölskivling, ”Clitopilus prunulus”, är en läcker matsvamp med nedlöpande skivor och rosa sporpulver och som doftar starkt av mjöl. Den växer vissa år rikligt ute på våra moar.

Se dock upp för giftiga förväxlingssvampar såsom bolmörtskivlingen som dock ofta är större och kraftigare och har urnupna skivor samt är giftig, dessutom se upp med gifttrattskivling som är vitsporig och giftig men påfallande lik mjölskivlingen.

Några av de svampjuveler som färsätter moarna, till väster en storkremla och till höger en tegelkremla. Båda dessa arter är betraktade som goda matsvampar.

Så här vackert mättat röd är storkremlan som är en av våra allra största kremlor som kan få en hattbredd på 20 centimeter. Den växer i barrskog över hela Norden och är som redan sagts en god matsvamp.

Det finns många kremlor med röd hattfärg, en del oätliga och en del ätliga, en klassisk oätlig förväxlingssvamp är giftkremla, som är brännande skarp i smaken men oftast mindre i storlek med rent vit fot. Storkremlan på bilden har oftast en rosa anstrykning på foten vilket syns bra på min förrförra bild.