Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Svanaholms ängar.

Svanaholms ängar, del 1

Svanaholms ängar, del 1, en naturkrönika i 14 bilder från det fantastiskt
vackra området mellan Draven och norra Bolmen, runt Storån, Lillån
och Kanalen, en plats där det känns som att vara i Skåne, och det är
verkligen en komplimang.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2011.

Rådjuret har en lång historik i Sverige och förmodligen invandrade
det till Sverige i omgångar mellan de olika perioderna av nedisningar
under förhistorisk tid. Senaste gången arten invandrade var enligt
fossila fynd för cirka 8 000 år sedan, troligtvis över den landbrygga
som då förband södra Sverige med Danmark. Från södra Norge finns
dessutom ett fåtal benfynd som visar att rådjuret nått dit ungefär vid
samma tid.

Från medeltiden och fram till 1700-talet var jakträttigheterna för
rådjur, älg och kronhjort förbehållna kungamakten och adeln. Denna
lagstiftning upphävdes dock av Gustav III år 1789 till förmån för fri
jakt på för dem som hade egen så kallad skattemark.

Den ökade jakten fick emellertid ödesdigra konsekvenser och
hjortdjursstammarna var nästan utrotade kring mitten av 1800-talet.
Rådjuret fanns till sist bara kvar i en känd stam om ett par hundra djur
på godset Övedskloster i Skåne. Jaktfredningen där och på några andra
gods under 1840-talet gjorde att stammen återhämtade sig.

Det är förmodligen till stor del ur denna skånska spillra vår numera
starka rådjursstam uppstått och spritt sig över landet ända upp till
fjällen. Detta skedde på cirka 140 år, grovt sett med 10 kilometer per år
och man uppskattar att populationsstorleken ökat från 100 000 djur
upp till 375 000 djur mellan åren 1955-2005 vilket är anmärkningsvärt
snabbt. Faktorer som sannolikt haft betydelse för den starka
återkomsten är dock låga stammar av varg och lo, minskad lösdrift av
boskap och en viss temperaturhöjning sedan mitten av 1800-talet.

Efter Tjernobyl-olyckan 1986, då radioaktivt cesium föll över delar av
Sverige, uppvisade då just rådjur höga halter i köttet och med den
pågående kärnkraftskatastrofen i Japan som just nu pågår känns det
oroande. Sedan 1986 har cesiumhalten i rådjur, liksom i älg, långsamt
minskat men mycket tyder på att cesium ligger kvar i växternas rotzon
och därmed kan tas upp av växterna år efter år. Prognosen blir därför
att det som bestämmer den framtida cesiumhalten i rådjur kommer att
vara cesiumets halveringstid, som är cirka 30 år. Halterna i rådjur
skulle då sjunka till hälften på en 30-årsperiod men eftersom det är
stora variationer i cesiumhalterna olika år, och den totala minskningen
av halterna är svår att tyda vet man inte med säkerhet. Innehållet av
cesium i köttet varierar mycket under året och stiger under
sensommaren till halter som kan vara 4-5 gånger högre än tidigare
under året. Ökningen förklaras av att rådjuren under sensommaren och
hösten äter en hel del svamp och jämfört med andra organismgrupper
innehåller svamp höga halter av radioaktivt cesium mycket på grund
av sitt stora och vittförgrenade mycel. Detta leder alltså till att
variationen av cesium kan vara stor mellan olika år. Cesium är ett
mycket reaktivt grundämne som tillhör gruppen alkalimetaller och är
självantändligt i luft och reagerar mycket kraftigt med vatten. Den
radioaktiva isotopen Cesium-137 är en del av restprodukterna från
kärnkraftverkens reaktorer. Om cesium får kontakt med vatten sker
emellertid en explosiv reaktion varvid vätet reagerar med luftens syre
och i sin tur blir till vatten i en kraftigt exoterm reaktion.

Plötsligt ser jag en ryttlande fjällvråk över åkrarna och stannar bilen
för att få några bilder men de blev inte speciellt bra och den vackra
scenen var över på några sekunder.

Fjällvråken heter på latin, ”Buteo lagopus” och kallades förr, ”Fjösbent
vråk” eller ”Strumpvråk”, tack vare sina fjäderklädda tarser eller ben.
Ordet tars kommer för övrigt från grekiskans ”Tarsus” och är en
förkortning för ”Tarsometatarsus”, vilket är mellanfotsbenet hos fåglar
och insekter.

Fjällvråken häckar i nordöstra Sverige från Värmland till Norrbotten
och upp i fjällvärlden. På vinterhalvåret övervintrar den i södra Sverige
och kanske har denna fjällvråk tillbringat vargavintern i området runt
norra Bolmen.

Den flög några korta sträckor mellan ryttlandet och kom allt längre
bort från mig, tyvärr.

Fjällvråken är på sina häckningsplatser till stor del beroende av
tillgång på fjällämmel och goda lämmelår kan den lägga upp till 7 ägg,
men då lämmel saknas kan häckningen helt utebli. Boet byggs
vanligtvis i en klippbrant eller högt träd. Fjällvråken är mellan 49-60
centimeter lång och har ett vingspann på mellan 123-148 centimeter,
och är därmed större än ormvråken.

Strax efter att denna bild togs dök den snabbt ner mot något i
stubbåkern och ”försvann”.

Världspopulationen är inte hotad och den listas därför som
”Livskraftig”, LC, däremot finns det lokala populationer som är
hotade, exempelvis vår skandinaviska population som är upptagen på
både den svenska och norska ”Rödlistan”, där som ”Missgynnad”, NT.

Fjällvråken hade slagit ett byte, vad gick inte att se, avståndet var för
stort och det var faktisk en ren tur att jag överhuvudtaget fick ögonen
på den igen. Tittar ni noga så ser ni fågeln alldeles bakom stubbåkern,
dock oskarp och i stark förstoring.

Fjällvråken delas vanligtvis upp i följande raser;

”Buteo lagopus lagopus”, nominatformen, häckar i norra Eurasien,
österut till floden Jenisej.

”Buteo lagopus menzbieri”, häckar i nordöstra Asien, från Jenisej,
österut till Ochotska havet.

”Buteo lagopus kamtschatkensis”, häckar i Kamchatka.

”Buteo lagopus sanctijohannis”, som häckar i Alaska och norra
Kanada.

Vad passar väl ett sångsvanspar bättre än i området runt sjön Draven
och Norra Bolmen då det strax är 53 år sedan som professor Edward
Wibeck fann södra Sveriges första häckande par av just sångsvan i sjön
Draven 1958.

Civiljägmästaren och professorn i skogsskötsel vid Skogshögskolan,
Edvard Wibeck, född i

Kållestad i Västbo år 1877, insåg tidigt att det moderna skogsbruket
var ett hot mot de gamla träden och i sin förlängning mot den
biologiska mångfalden. Trots att han i grunden var skogsman insåg han
att det nya skogsbruket var ett hot mot de gamla träden och därmed
också mot mångfalden i skogen. Store mosse-området med Kävsjön,
Häradsösjön och Horssjön med på den tiden myrsnäppa och kornknarr
blev tidigt ett av Edvard Wibecks skötebarn och redan år 1907 lade
han ett förslag om fridlysning av området. Han kämpade även hårt för
Rusarebo äng och sjön Bolmen och var en flitig gäst vid sjön Draven,
där han som sagt fann södra Sveriges första kända häckning av bildens
sångsvan.

De berömda ”gåsafälten” vid Åby-krysset strax öster om Storån lyste
”gåsatomma” och endast kråkor och kajor ägde åkrarna och ängarna,
men om någon vecka eller två kommer sädgäss, grågäss, bläsgäss,
spetsbergsgäss och kanadagäss att vila och födosöka här och dela
fälten med sånglärkor, tofsvipor och tranor, missa inte det.

Vanligtvis delas taxonet, artgruppen kråka upp i två distinkta
underartsgrupper men taxonet i dess vidaste bemärkelse omfattar fyra
grupper, den västra ”corone”, den centrala ”cornix”, den östliga
”orientalis” och den sydliga ”capellanus”.

”Corone”-gruppen, Svartkråka.

”Corvus corone corone”, Svartkråka, förekommer i västra Europa, från
södra Skottland och England och söderut till södra Iberiska halvön,
Schweiz, Österrike och norra Italien, och så långt österut som till Elbe
i Tyskland.

”Corvus corone orientalis”, Sibirisk kråka, förekommer från Iran till
norra Kina, Korea och Japan

”Cornix”-gruppen, Gråkråka.

”Corvus corone cornix”, Gråkråka eller bara Kråka, förekommer från
norra Europa till Jenisej, Ukraina, Korsika och södra Italien, detta är
med andra ord ”vår” och bildens kråka.

”Corvus corone sharpii”, förekommer från italienska fastlandet till
forna Jugoslavien, mindre Asien, norra Iran och Kazakstan.

”Corvus corone pallescens”, förekommer från södra Turkiets
kustområden till Levanten, norra Irak och Egypten.

”Corvus corone capellanus”, förekommer i södra Irak och närliggande
områden i sydvästra Iran.

Ordet Levanten kommer av italienska ”il Levante”, som betyder
”österlandet”, egentligen ”soluppgången”, som i sin tur kommer av
”levarsi”, för ”uppgå”. Ordet Levanten användes förr som ett allmänt
begrepp för alla länderna runt östra Medelhavet bortom Italien, och
inkluderade såväl Balkanländerna och Grekland, som Turkiet och
Egypten. I en mer precis mening avsåg det dock enbart de asiatiska
kustländerna i östra Medelhavet, alltså det område som idag motsvaras
av Turkiet öster om Bosporen, med andra ord Anatolien eller Mindre
Asien, Syrien, Libanon, Jordanien och Israel samt Gazaremsan och
Västbanken.

Alla fåglar flyger åt norr medan vi fortfarande flyger åt söder.

Skrivet av Dan Damberg