Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Duveled.

Vesper om våren vid Duveled

Vesper om våren vid Duveled, en naturkrönika i 17 bilder om en
underbar afton när solen sakta sjönk under horisonten bakom
syenitkullarna emedan koltrastarna ackompanjerade med de skönaste
toner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en vecka in i maj månad
anno 2013.

Gårdarna Duveled och Skogshyltan har utan tvekan Vaggeryds
kommuns vackraste samling av syenitkullar och det är den enda plats i
världen där just denna typ av syenit förekommer och området börjar i
norra delen av Byarums socken och sträcker sig ungefär 30 kilometer
söderut med en bredd av cirka 4 kilometer i vinkelrät öst-väst riktning.
Bergarten är mycket mineralrik och ger därför upphov till en
spännande och mångfacetterad flora.

Bilden visar den vackra dammen i Södra Duveled från öster mot
väster denna ljuvliga majkväll.

Namnet syenit, kommer av latinets ”lapis syenites”, vilket betyder
”sten från Syene”, och är en ljusgrå eller rödaktig magmatisk bergart
som bildats på stort djup i jordskorpan. Den består huvudsakligen av
mineralet kalifältspat med mindre mängder av plagioklas, biotit,
pyroxen eller amfibol samt även mindre mängder kvarts eller nefelin.

Den speciella typ av syenit som finns här hos oss i kommunen kallas
för Vaggerydssyenit och bildar dessa runda vackra kullar vid Södra
Duveled. Denna bergart är drygt en miljard år gammal vilket är
gammalt även i geologiska sammanhang.

Bildens gamla björk håller på att återgå in i de urgamla kretsloppen
bland annat med hjälp av fnösketickorna på dess stam.

Stora och gamla hasselbuketter finns i mängder vid Södra Duveled,
därför hittar man ofta den lilla rosa vätterosen här.

Hasselbuskens hanhängen är vackra men inte väl sedda hos alla som
lider av pollenallergi. Arten hör för övrigt hemma hos oss i Europa
samt i Främre Asien och den växer i lövängar, lundar, örtrika
barrskogar och hagar.

I Sverige är hassel allmän till tämligen allmän norrut till Uppland och
mindre allmän norr därom till Ångermanland. De mest storväxta
hasslarna i Sverige anses de på Gotska Sandön vara.

Den lilla bäcken rinner ner i dammen med till synes friskt vatten men i
detta vatten finns kväve, fosfor och kalium från de omkringliggande
åkrarna vilket leder till övergödning av dammen.

På grund av gödningsämnen från odlingslandskapet trivs tyvärr stora
mängder med grönalger i det ljumna och grunda vattnet.

I den västra delen av dammen ligger mängder med grodrom på
bottnen och tyder på att det är åkergrodor som lekt under våren.

Åkergroda, ”Rana arvalis”, är en art i familjen äkta grodor. Den kan
bli cirka 8 centimeter lång och varierar från grå till brun, medan hanen
under parningsperioden blir vackert blå. Åkergroda liknar vanlig
groda men har bland annat spetsigare nos och ett helt annat läte, den
låter som fjärran skällande hundar, ”woop-woop-woop”.

”Lika lysande som vanlig, gör sig Kalflekan strax bemärkt och bildar
till och med ett utmärkande drag i växtligheten om våren på stränder
och våta ängar eller vid bäckar. Den växer der sällskapligt, i stora
massor, stundom så täta att hela ängar bli alldeles klädda med de stora,
höggula blommorna.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Vårstarr, ”Carex caryophyllea”, förekommer mest i södra och
mellersta Sverige. Den är vanlig i lågväxta ängsmarker, men kan lätt
förbises på grund av att den växer enstaka och att den är ganska liten.
Första fynduppgift är från Uppsala och publicerades redan år 1791.

Det latinska artnamnet ”caryophyllea” betyder ”lik karyophyllon” och
är en växt som omnämns av Plinius. Namnet betyder nejlika och kan
syfta på någon nejlikväxt ur familjen ”Caryophyllaceae” eller på den
bruna kryddan från kryddnejlika ”Sizygium aromaticum” som hör
hemma i familjen myrtenväxter ”Myrtaceae”.

Vårfryle, ”Luzula pilosa”, är vanlig i hela landet, den växer i skogs-
och hagmark och den första fynduppgiften är från Mörrum i Blekinge
och publicerades redan år 1662.

”Och blommorna hade sina årstider i gläntan. Vårfryle tidigast, helst
då uppe på något stenblock som hade urgröpningar nog för att
fasthålla små växtsamhällen och som stenblocket då gärna gjorde stor
affär av.”

Ur ”Gläntor och myter” av Harry Martinson från ”Utsikt från en
grästuva” från år 1963.

Kranshakmossa, ”Rhytidiadelphus triquetrus”, är allmän i stora delar
av södra Sverige men mer och mer sällsynt norrut. Kranshakmossan
växer vanligen i lövskogar men även i barrskogar om det är kalkrik
och näringsrik jord.

Kranshakmossan används till att göra kransar av, därav dess namn och
mossan är Västmanlands landskapsmossa.

Där föregående bilds kranshakmossa finnes där finnes ock blåsippan
och vitsippan, vilka hör de mest efterlängtade vårblommorna till.

Vårlök är den vanligaste av vårlökarna i släktet ”Gagea” och påträffas
allmänt från Skåne till Uppland, längre norrut är den sällsynt och den
saknas helt i de nordligaste landskapen. Den växer i lundar, skogar
och parker och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-
talet.

”Wåfferdags-lök, w. i kåltäppor. a. Dess lökar kunna kokas och ätas:
äfwen torkas och malas til mjöl under misswäxt, hwaraf med litet
tilsats af annat mjöl, bröd bakas.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Gullvivan, ”Primula veris”, förekommer i Syd- och Mellansverige,
den växer i ängsmark, gräsmark och i skogar på mullrik mark, och
föredrar kalkrika jordar. Bladen sitter i en basal rosett och därför trivs
gullvivan bäst i låg vegetation och den missgynnas då omgivande
vegetation blir för högväxt. Arten är känd sedan medeltiden.

”Bladen ätas wäl, men utan begär af Geten, Fåret och Hästen. De
hafwa för detta warit mycket anwände til föda för menniskor, och
njutits dels i Grönkål, dels stufwade, dels til Sallat, och man har äfwen
bakat dem in i Pannkakor; men detta bruk har gifwit wika för andra
grönsaker…

…De utur sina Blomhylster uttagne och torrkade Blommor, har man
nyttjat såsom Thee, dels ensamme, dels i blandning med andra Örter, i
synnerhet för dem som dragas med Flussgickt. Såsom botemedel i
denna sjukdom, förtjenar det dock icke rekommenderas, fast det
oskyldigt kan nyttjas, och är i synnerhet i blandning med torr
Citronmeliss et icke obehageligt Thee, och mycket gagneligare än det
gröna Ostindiska. Det så kallade oxläggevinet, som af dem beredes, är
en angenäm, läskande och sund dryck.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vätteros, ”Lathraea squamaria”, är en helt rosaröd, eller sällan vit,
parasit och hör till det fåtal växter som saknar klorofyll.

Vätterosen finns i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och
Gästrikland. Den är inte så vanlig och växer på mullrika marker, ofta i
hässlen, och kan parasitera på flera arter av lövträd. Vanligen är det
dock hassel, ”Corylus avellana”, klibbal, ”Alnus glutinosa” eller asp,
”Populus tremula” som fungerar som värdväxter för vätteros.

Förr hörde vätterosen hemma i familjen lejongapsväxter,
”Scrophulariaceae”, men numera förs den till familjen snyltrotsväxter,
”Orobanchaceae”.

”I anseende till Vätterosens underjordiska växt, mystiska utseende,
men vackra liffärg, har hon med allt skäl blifvit egnad de
underjordiske eller vättarne.”

Ur ”Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen” av Elias Fries år 1880.

Solnedgång över syenitkullarna, det är vesper och det är en sådan
kväll när man inte vill gå hem från den vackra majnaturen, i fjärran
sjunger koltrast och rödhake.

Vesper är det latinska ordet för ”afton” eller ”kväll” och är samtidigt
en tidebön, aftongudstjänst, som hålls ungefär vid solnedgången. Den
hör både i öst- och västkyrkan till de viktigaste tidebönerna och är ofta
sjungen och ibland även konstnärligt tonsatt. Den traditionella svenska
benämningen är aftonsång. I vespern ingår bland annat psaltarpsalmer,
kort textläsning och nytestamentlig lovsång, Magnificat.

I den bysantinska vespern ingår bland annat ljuständning med hymnen
”Fos hilaron” eller på svenska ”Glädjerika ljus”.

Höjdpunkten utgörs i västkyrkan av Magnificat, Marias lovsång, och i
Svenska kyrkan har vesper ofta blivit namnet på en högtidlig
kvällsgudstjänst av varierande textligt och musikaliskt innehåll.

På 1600-talet ersattes vespern i Sverige av aftonsång med predikan
och i England sammanslogs den med completoriet till evensong.
Under benämningen vesper infördes i Sverige vid 1800-talets slut,
efter tyskt mönster, mera fritt utformade liturgisk-musikaliska
kvällsgudstjänster och sedan 1920-talet förekommer åter den
traditionella vespern, nu i svensk språkdräkt.