Vår natur – och kulturkrönikör Dan Damberg har besök Vildmarksbyn
vid Kyllesjön.

Vildmarksbyn vid Kyllesjön

Vildmarksbyn vid Kyllesjön, en natur- och kulturkrönika i 29 bilder
från en plats väster om Nyholm, väster om Skillingaryd om lappkåtor,
kolarkojor, fiskarkojor och biologisk mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober hösten
2014.

I vildmarksbyn alldeles invid Kyllesjön kan man välja att övernatta i
en lappkåta, i en kolarkoja eller i en fiskarkoja som alla tre ligger
alldeles intill varandra och nära sjön.

Man kan ta en tur med kanoten eller med roddbåten och njuta av
tystnaden och vildmarksljuden ute på sjön.

För att få tillgång till anläggningen ska man ringa och boka tid hos
ägarna Annie Johansson och Johan Larsson i Kyllås.

Kyllesjön är en sjö i Vaggeryds kommun i Småland och ingår i
Lagans huvudavrinningsområde. Sjön är som mest 6,6 meter djup och
har en yta på 0,191 kvadratkilometer samt befinner sig 276,1 meter
över havet.

Vid provfiske har abborre fångats i sjön.

Kyllesjön ingår i det delavrinningsområde som SMHI kallar för
”Mynnar i Västerån”. Medelhöjden är 278 meter över havet och ytan
är 24,51 kvadratkilometer.

Det finns inga delavrinningsområden uppströms utan
avrinningsområdet är högsta punkten.

Älgabäcken som avvattnar avrinningsområdet har biflödesordning 4,
vilket innebär att vattnet flödar genom totalt 4 vattendrag innan det
når havet efter 216 kilometer.

Delavrinningsområdet består mestadels av skog, cirka 81 %, och
avrinningsområdet har 1,41 kvadratkilometer vattenytor vilket ger det
en sjöprocent på 5,7 %.

Om vädret är mindre bra kan man sitta torr under det stora taket
alldeles bredvid lappkåtan, kolarkojan och fiskakojan.

Om och när man hyr anläggningen finns det gott om torr ved att tillgå
i den lilla vedboden alldeles söder om lappkåtan, kolarkojan och
fiskakojan.

Jag förmodar att den lilla kojan på de halvmeterhöga benen är ett
skafferi för medhavd mat, allt för att inte skogens djur ska komma åt
godsakerna.

Det är vackra gedigna interiörer och miljöer som möter besökaren, allt
skapat en gång av Karl-Erik Storck från Skillingaryd. ”Charlie” som
han också kallades fick för övrigt Vaggeryds kommuns kulturpris år
1998.

Ytterligare en interiörbild från de båda vackra ”husen”, lappkåtan,
kolarkojan och fiskarkojan.

De vackra interiörbilderna får och kan tala för sig själva. En sak är
dock säker, man behöver inte frysa då ett antal eldstäder finns att tillgå
i Vildmarksbyn.

Som sagt, de vackra interiörbilderna från Vildmarksbyn får och kan
tala för sig själva.

På lädertavlan kan man läsa följande, ”Fiskarkojan är byggd av Karl-
Erik ”Charlie” Storck. Till Kyllesjön vandrade bygdens folk för att
fiska. Jakt och fiske var en viktig del av försörjningen. På den tiden
var området ”väglöst land”. Folk vandrade hit genom skogar, över
myrar och berg. De lade ut sin långrev på kvällen. Sov sedan några
korta timmar i kojan och vittjade på morgonen reven innan vandringen
hemåt igen påbörjades.”

Som ni kan se så vilar ”Charlies” ande fortfarande och mycket
påtagligt över Vildmarksbyn vid Kyllesjön.

Ytterligare en eldstad i vilken det snart efter det att bilden togs skulle
flamma en värmande och trolsk eld.

Det är i slika miljöer som tanken vandrar iväg, reflektioner sker och
tystnad råder, bara svaga knäppningar hörs från elden.

Invid den lilla vägen ner emot Kyllesjön växte flera grupper av
svartvit taggsvamp, ”Phellodon melaleucas”.

Den svartvita taggsvampen känner man igen på att den har en tunn fot
och ofta har flera sammanvuxna fötter.

Svartvit taggsvamp har en ganska tunn hatt och svampen färgas
blågrönt med KOH, kaliumhydroxid, kalilut eller bara lut.

Detta är en starkt frätande bas, det vill säga som har ett mycket högt
pH-värde, som angriper människans hud mycket lätt.

Det finns många olika arter taggsvampar, förutom bildens svartvita
taggsvamp, som tillhör flera olika släkten.

Istället för till exempel ”rör” eller ”skivor” så består hymeniet hos
taggsvamparna av ”taggar”. Hymenium är termen för det sporbärande
vävnadslagret i svampars fruktkroppar.

Det finns ingen känd giftsvamp bland taggsvamparna men de flesta är
oätliga och de marklevande taggsvamparna är mykorrhizasvampar,
och en del arter kan användas till att färga garn med.

Fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, är en stor, fjällig och
vacker art som kan nå en hattbredd på mellan 20-30 centimeter och
växer tillsammans med gran.

Svampen ska vara ätlig som ung men som äldre blir den besk och
oaptitlig. Smaken är dock speciell och inte alla gillar den. Den kan
användas marinerad eller inlagd som sill, detta gäller även släktingen
motaggsvamp.

Den fjälliga taggsvampen är det många svampfärgare som känner till
samt att man under vissa betingelser kan erhålla en blå till blågrå färg
på alunbetat ullgarn.

Resultaten har dock varit skiftande, men det verkar nu stå klart att det
är med den nära släktingen motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”,
som man med lite tur och skicklighet kan frambringa den vackra blå
färgen.

Bildens art fjällig taggsvamp kan lätt förväxlas med motaggsvamp
som är dock ljusare i köttet och växer med tall och hittas relativt
vanligt bland annat på Skillingaryds skjutfält. Den har samma
matvärde.

Fjällig taggsvamp har liksom motaggsvamp inga farliga
förväxlingssvampar, däremot finns flera, mer eller mindre ovanliga,
brunaktiga taggsvampar som är oätliga, exempelvis blåfotad
taggsvamp, ”Sarcodon glaucopus”, koppartaggsvamp, ”Sarcodon
lundellii” och bitter taggsvamp, ”Sarcodon fennicus”.

Frostvaxing, ”Hygrophorus hypothejus”, lever i symbios med tall och
växer framför allt på sandiga jordar och bergig mark nära lingonris,
mossa och renlav. Den förekommer allmänt i hela landet.

Broskboll, ”Tremella encephala”, lever på barrved och är framför allt
tallens gelésvamp. Den växer som parasit på svampen blödskinn,
”Stereum sanguinolentum”.

Blödskinn är en skinnsvamp i basidiesvampsordningen ”Russulales”.
Fruktkroppen är läderartad och utbredd, uppemot 20 centimeter bred,
ofta med en smal framböjd kant som är silkeshårig och brunaktig. Det
sporbildande lagret, hymeniet, är ljusbrunt och blir blodrött när det
skrapas.

Svampen är allmän i hela Sverige och har vidsträckt utbredning också
i andra områden. Den lever på döda och kullfallna granar och orsakar
lagringsröta på granvirke. Svampen lever i symbios med en hornstekel
som sprider svampen och vars larver genom svampens rötning får mer
lättillgänglig föda i träet där den lever.

Grå fingersvamp, ”Clavulina cinerea” är en svamp som jag aldrig stött
på tidigare. Arten ska dock inte vara speciellt ovanlig och växte även
denna, likt den svartvita taggsvampen, invid den lilla vägen ner emot
Kyllesjön.

Grå fingersvamp, ”Clavulina cinerea”, är en svampart som först
beskrevs av Pierre Bulliard, som levde mellan 1742–1793, men arten
fick sitt nu gällande namn av Joseph Schröter först år 1888.

Pierre Bulliard var en fransk fysiker och botanist medan Joseph
Schröter var en tysk militärläkare och mykolog.

Trasig pöslav Cladonia sulphurina är en lavart som först beskrevs av
André Michaux, och fick sitt nu gällande namn av Elias Fries.

François André Michaux var en fransk botanist som levde mellan åren
1770-1855 medan Elias Fries var en svensk mykolog och botaniker,
även kallad Svampen fader. Han föddes den 15 augusti år 1794 i
Femsjö i Småland och dog den 8 februari år 1878 i Uppsala.

Elias Fries var för övrigt kusin, god vän och exkursionskamrat med
läraren och botanikern Johan Forsander från Hagshult, sydost om
Skillingaryd i Vaggeryds kommun. Forsander levde mellan åren 1795-
1866.

Hattlav, ”Baeomyces rufus”, är en art i gruppen skorplavar med
småfjällig, grå bål. Från bålen växer, som bilden visar, upp hattlika,
några millimeter höga fruktkroppar som är brunrödaktiga i toppen.

Hattlaven, ”Baeomyces rufus”, är vanlig på jord i vägskärningar, längs
stigar och som här på stenblock, där miljön är mer eller mindre störd.
Den räknas som en av pionjärarterna vid etablering av vegetation.

Trattkantarell eller höstkantarell, ”Cantharellus tubaeformis”, är en
svampart i basidiesvampsordningen ”Cantharellales”.

Den har vanligen gråbrun till brungul, trattformig eller djupt navlad,
mellan 2–6 centimeter bred hatt. Undersidans åsar är tjocka, glesa och
gaffelgreniga och den gula till brungula, ihåliga foten är mellan 5–8
centimeter hög.

Trattkantareller har angenäm lukt och är en utmärkt matsvamp och
den växer ofta i stora mängder, mest i mossig barrskog under hösten,
vanligen mot slutet av svampsäsongen. Den är allmän i hela Sverige
utom i Norrlands inland.