Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds Dämme.

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 5

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 5, en naturkrönika i 16 bilder om
några av våra vanliga fåglar om vintern samt om spåren efter ”Herr
Melin”.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i januari 2011.

Den stora kraftfulla kanadagåsen står på vakt och ”släpper ingen över
bron”, likt en Sven Dufva, som är en känd gestalt i Johan Ludvig
Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. Till skillnad från den, i allra högsta
grad, verkliga kanadagåsen så var Sven Dufva en fiktiv hjälte som trots
försök inte har kunnat bindas till någon verklig förebild. Dikten om
honom är inspirerad av folksagornas berättelser om den yngste och
dummaste sonen.

Han är dock tillskriven Jan Johan Zacharias Bång, född 1782 i Lohjo
socken, Österbotten. Jan Johan var verksam som skomakare i
Lycksele, där ett monument rests över honom men han är begravd i
Vilhelmina.

Sven Dufva beskrivs i ”Fänrik Ståls sägner” som hjälten i slaget vid
Virta bro. Det första slaget vid Virta bro var en drabbning mellan
svenskar och finnar å ena sidan och ryssar å andra sidan, under det
finska kriget den 27 oktober 1808. Detta krig ledde senare till att
Sverige förlorade Finland som då varit svenskt i cirka 800 år.

Vid det första slaget Virta bro nära Idensalmi kyrka vann svenskarna
under Johan August Sandels ledning, en seger över ryssarna under
furst Michail Petrovitj Dolgorukov.

Vid det andra slaget vid Virta bro, knappt fjorton dagar senare under
kapten Gyllenskölds befäl, fick svenskar och finnar ge vika för den
ryska övermakten och drog sig tillbaka till övriga svenskfinska trupper.
Tvåhundrafemtio svenskar dog, skadades eller tillfångatogs under
denna andra drabbning på Virta bro.

De övriga i kanadagåsgruppen kan i lugn och ro ta sig ner i Lagans
mörka vatten allt medan ledargåsen Sven Dufva, eller ska vi kanske
säga Sven Gåhs, övervakar sjösättningen.

När sjösättningen är genomförd, utan förluster, går självaste ledargåsen
Sven Gåhs i vattnet och tillsammans glider de långsamt och värdigt
nedströms.

Spanare ur det vinterklädda och välkamouflerade entiteförbandet
”Parus palustris” övervakar allt som sker i samband med sjösättningen.
Kamouflagetekniken är som synes väl fungerande och man får faktiskt
titta två gånger innan man ser entitan.

Dessa spår i snön tillhör hermelinen, ”Mustela erminea”, som är en art
i rovdjursfamiljen mårddjur. Den blir mellan 18–30 centimeter långa
och har en mellan 6–12 centimeter lång svans.

Hermelinen är sommartid rödbrun eller brun med rent vit undersida
och brun svans med svart spets. I norra Europa blir den dock vintertid
helvit med svart svansspets, men längre söderut är den brun året om.

Hermelinen finns i större delen av Europa och österut genom hela
Asien samt i Nordamerika och i Sverige saknas den bara på Gotland.
Hermelinen livnär sig främst av smågnagare men tar även kaniner och
fåglar och kan äta daggmaskar, insekter, grodor samt även frukt och
bär. Hermelinen parar sig vanligen under sommaren, men till följd av
fördröjd implantation, det vill säga, fördröjd fosterutveckling, föds
ungarna inte förrän nästkommande vår.

Hermelinens vinterpäls var tidigare mycket eftertraktad och användes
bland annat i kungliga dräkter.

Jakten på hermelin bedrevs tidigare i huvudsak med hjälp av fällor och
saxar men idag får jakt bedrivas endast som skyddsjakt, inom eller i
närheten av område för viltuppfödning eller hönsgård om det behövs
för att förhindra skada inom anläggningarna.

Det latinska namnet ”Pica pica” betyder skata. Här sitter den och
spanar från en lyktstolpe i södra delen av Skillingaryd inte långt från
Skillingaryds dämme. Skatan lever mest på daggmaskar, sniglar och
bär men även på ägg och fågelungar. Dess läte är det berömda
skrattandet och sången är ett lågt kvittrande. I lågstadiet på 60-talet
sjöng vi ibland den lilla sången om ”Skatan gick på gatan”, och texten
var som följer;

Skatan gick på gatan och ville låna borr.
Vad ska du med borr?
Borra liten vagn.
Vad ska du med vagn?
Köra lite hö.
Vad ska du med hö?
Ge min lilla ko.
Vad ska du med ko?
Mjölka lite mjölk.
Vad ska du med mjölk?
Ysta lite ost.
Vad ska du med ost?
Ge vår lilla prost som predikar så vackert i kyrkan.

Under vårvintern samlas ibland ett stort antal skator på bestämda
platser, där de utför diverse spelhandlingar med kraxanden, höga hopp
i luften med utbredda stjärtar. Man antar att dessa samlingar är ett slags
gemensamt parningsspel. Skatan är en typisk stannfågel och i Sverige
har arten ökat under senare tid. Idag finns mellan 300 000 och 700 000
par och skatan delas ibland upp i så många som tretton underarter och
vår skata på bilden heter numera ”Pica pica fennorum”, men år 1758
gav faktiskt Carl von Linné fågeln det latinska namnet ”Corvus pica”.

Historiskt sett, finns det mycket att berätta om skatan. Långt tillbaka i
tiden var en allmän uppfattning världen över att skatan var en
demonisk fågel, som hörde samman med Hin håle. Många sjukdomar
skylldes på skatan, men den kunde även bota sådana. Hade man
exempelvis bölder, behövde man bara stryka lite av varet på en bit
bröd och slänga den till skatan. Sedan den ätit upp brödet, flög den
bokstavligen bort med bölden. Ett annat exempel från medeltida tysk
tro är, att äter man skatkött får man klara ögon och få fåglar är så
mytomspunna som just skatan.

Ett äldre svenskt namn på skatan är skjora eller skjura och det svenska
namnet skata härstammar ifrån det fornsvenska ordet skata som bland
annat användes för något som sticker ut, och refererar till skatans långa
stjärt. I den nordiska mytologin var skatan såväl gudabudbärare som
dödsgudinnan Hels fågel. Man associerade skatan med olycka, sorg,
nöd och sjukdom. Under europeisk medeltid och vid tiden för
häxförföljelserna räknades den, liksom kråkor, korpar och svarta
katter, som häxdjur eller till och med som en häxa. Den ansågs tidvis
också vara en själsrövare i förbindelse med Satan. Dessutom blev den
associerad med döden och kallades ”galgfågel” eftersom den ofta
besökte avrättningsplatser. Sedan denna tid har den i Europa rykte om
sig att vara ”tjuvaktig” och anses bortföra och gömma glänsande
föremål, vilket dock inte är sant utan en faktoid. Den felaktiga
föreställningen att skator gärna bär in glänsande föremål i sina bon har
bland annat resulterat i att Rossini år 1817 lät uppföra operan ”Den
tjuvaktiga skatan”. Faktum är dock att skatan ibland plockar saker, för
att undersöka dem, och sällsynt bär iväg dem. Man antar att detta
handlingssätt att samla och hamstra föda erhålls eller tränas genom
detta beteende. Ett visst intresse för blänkande föremål delar för övrigt
skatan med många andra fågelarter men ryktet om att den stjäl allt
blänkande som den kan komma åt är, som sagt, helt osant.

Hur många fåglar ser Ni, jag ser två! Håll med om att skatan nedanför
kråkan i toppen av tallen är mycket välkamouflerad.

Gråkråkan, ”Corvus corone cornix”, är enligt svensk folktro en av
fågelvärldens mest intelligenta varelser. ”Bryter hon benet av sig,
spjälkar hon det själv med grässtrån och har hon löss, befriar hon sig
från dessa genom att som räven lägga sig i vatten.” Dessa påståenden
är nog en smula överdrivna, men kråkan anses inte så bundna av
instinkthandlingar som andra fåglar och lär sig därför snabbt nya saker.

Man har till exempel funnit att kråkor ibland vittjar fiskares fiskedon
vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Kråkan var i
gamla tider ansedd som Odens fågel. Så småningom övergick den i
folkmedvetandet mer och mer till att bli Hins fågel. Därmed följde att
kråkan ansågs ha en del att göra med häxor. Häxorna kunde uppträda i
kråkgestalt och tysk folktro uppger, att när häxorna samlades hos Fan,
uppvaktades den onde av kråkor.

Kråkan delas upp i två tydliga underartsgrupper, vår vanliga gråkråka
”Corvus corone cornix” samt svartkråka ”Corvus corone corone”, men
flera internationella artkommittéer, exempelvis i Danmark och Norge,
behandlar gråkråkan och svartkråkan som två olika arter och den
senare artens östra population behandlas i sin tur ibland som den egna
arten sibirisk kråka ”Corvus orientalis”. Svartkråkan kan ibland ses
sällsynt även i våra trakter, en individ ses fortfarande emellanåt vid
Häradsköp, sydväst om Skillingaryd, och kanske är det samma individ
som kunde ses under en längre tid för några år sedan vid Spikbruket,
norr om Svenarum, i Vaggeryds kommun.

Kråkan hör till våra mest spridda häckfåglar och finns i hela landet. De
fåglar som häckar i fjällbjörskogens övre del utnyttjar dessutom i stor
utsträckning fjällhedarna för födosök, något som gör kråkan till den
kanske mest anpassningsbara och vidspridda arten i den svenska
fågelfaunan. Vanligtvis stannar den i landet året om, men
norrlandskråkorna samt finska och ryska kråkor flyttar söderut under
vintern och kan då söka sig ända till kontinenten och England. Antalet
häckande par av kråka i Sverige uppskattas till mellan 250 000 till
500 000.

I Mjöhult, söder om Hagshult, i Fryele socken i nuvarande Värnamo
kommun, gjordes en fantastisk forskargärning under 1940- och
1950-talen med start redan 1938, då Johan Fag ringmärkte 1000-tals
kråkor, varav mellan 300-400 återfynd rapporterades. Under samma
tid ringmärkte Johan Fag över tusen gulsparvar och även här noterades
flera återfynd. Johans söner Lennart och Nils-Åke Fag följde i
faderns fotspår och forskade på fåglarnas flyttningsvägar genom att
också ringmärka bland annat kråkor.

Jakt på kråka kan bedrivas med skjutvapen eller som fällfångst med
kråkfälla. En speciell jaktform är jakt med uvbulvan på vårens
sträckande kråkor. Jägaren placerar då uvbulvanen i ett träd, så högt att
den syns på långt håll, och gömmer sig sedan i en skjutkoja. En djupt
rotad fiendskap till berguven får kråkan att ilsket slå mot bulvanen, och
skytten får då möjlighet att skjuta fågeln, som har hela sin
uppmärksamhet riktad mot berguven.

Det gamla ordstävet ”Tala är silver men tiga är guld”, kan vara något
att tänka på åtminstone efter att ha läst följande uttalande!

”Flygmaskiner som är tyngre än luft är en omöjlighet.”
Lord Kelvin, styrelseordförande i Royal Society, år 1895.

”Flygplan är intressanta, men har inget som helst militärt värde.”
Maréchal Ferdinand Foch, professor i militärstrategi på École
Supérieure de Guerre samt överbefälhavare över Ententens alla
väpnade styrkor på Västfronten, från den tyska våroffensiven i april
1918 till vapenstilleståndet den 11 november 1918.

Exempel på andra så kallade floskler eller, om Ni så vill, klassiska
felbedömningar, sanna eller osanna och tro dem om Ni vill, är;

”Framtidens datorer kommer knappast att väga mer än ett och ett halvt ton.”
Tidningen Popular Mechanics, år 1949.

”Jag tror att det finns en världsmarknad för kanske fem datorer.”
Thomas Watson, IBM:s styrelseordförande, år 1943.

”Jag har rest över hela landet och har pratat med de bästa i branschen,
och jag försäkrar er att datorn är en modefluga som kommer att vara
över innan året är slut.”
Utgivare för affärsböcker på bokförlaget Prentice Hall, år 1957.

”Men… vad är det bra för?”
Kommentar från en ingenjör på IBM angående mikrochipet, år 1968.

”Det finns inget skäl till att någon vill ha en dator i hemmet.”
Ken Olson, ordförande, VD och grundare av Digital Equipment Corp,
år 1977.

”Denna sladdlösa musiklåda har inget kommersiellt värde alls. Vem
vill betala för att sända ett meddelande till vem som helst?”
David Sarnoffs kompanjoner kommenterar hans yrkande på
investeringar i radio på tjugotalet.

”Vem fan vill höra skådespelarna tala?”
H.M. Warner, Warner Brothers, år 1927.

“Vi tycker inte om deras sound, och gitarrmusik är på väg ut.”
Decca Recording Co, refuserade Beatles år 1962.

”Allt som kan uppfinnas har redan uppfunnits.”
Charles H. Duell, kommissionsmedlem på det amerikanska
patentkontoret, år 1899.

”Louis Pasteurs teori om bakterier är ett absurt påhitt.”
Pierre Pachet, professor i fysiologi i Toulouse, år 1872.

”640 kB borde räcka till för vem som helst.”
Bill Gates, år 1981.

”Den där regnbågssången är inte bra. Ta bort den.”
PM på MGM efter förhandsvisningen av filmen Trollkarlen från OZ.

”Lär sig sekreteraryrket eller gift dig.”
Modellfirma då de ratade Marilyn Monroe, år 1944.

”Radion har ingen framtid.”
Lord Kelvin, styrelseordförande i Royal Society.

”Röntgen är en stor bluff.”
Lord Kelvin, styrelseordförande i Royal Society.

”Du borde gå tillbaks och börja köra lastbil igen.”
Citat från en konsertdirektör efter han avskedat Elvis Presley, 1954.

”Glöm det. Ingen film som handlar om inbördeskriget har någonsin
dragit in ett öre.”
Direktör på MGM, gällande boken ”Borta med vinden”.

”Kan inte spela. Kan inte sjunga. Lätt skallig. Kan dansa lite grann.”
Ett filmbolags tyckande och tänkande om Fred Astaires provfilmning
år 1928.

”Atombomben kommer aldrig att kunna sprängas, och jag talar som
expert i ämnet sprängmedel.”
Amiral William Leahy, 1945. (Synd att han inte hade rätt, Dan
Damberg, år 2011)

”Televisionen kommer inte att spela någon större roll, varken i mitt liv
eller i ditt.”
Rex Lambert, 1936.

Skrivet av Dan Damberg